I senaste Ledarperspektiv pratade jag och Simon Lindberg om avhopp och förräderi med anledning av att Jimmy Thunlind blivit polisinformatör och förrädare. Detta förklaras i avsnittet men också i denna artikel. Ämnet har sedan dess tagits upp av flera nationella aktörer som i stort sett alla verkat för att röka ut förrädaren. Detta är något som vi tackar för och som även hedrar dem som tagit det beslutet.

Syftet med denna artikel är att reda ut vad som skiljer en avhoppare från en förrädare och ge exempel på när avhoppet övergått till förräderi. När har avhopparens felsteg blivit av sådan art att avhopparen inte bara gjort sig omöjlig för all framtid i den egna organisationen utan också i den nationella rörelsen som helhet?

Först och främst ska det påpekas att vi är väldigt återhållsamma när det kommer till att utmåla någon som förrädare och att vi aldrig gör det utan solida bevis för påståendet. Även om man kan ogilla en avhoppares eventuella skitsnackande till andra nationella får man vara försiktig med att kalla honom för något så nedvärderande som förrädare.

Detta av flera anledningar. Vi får inte hamna i en situationen där det råder inflation i begreppet och där vi inte kan skilja de små fiskarna från de stora. Att kasta ur oss anklagelser som inte riktigt är genomtänkta, eller som rent av sker i affekt, kan leda till både minskad trovärdighet för oss och för andra problem. Problem där vi riskerar att dra på oss vrede, som kanske rent av är befogad, och skapar oss en fiender för livet.

Om avhoppare

Det ska i sammanhanget också klargöras om det inte redan framgått att en avhoppare inte alls behöver vara förrädare, och extremt sällan är det. Nordiska motståndsrörelsen är en frivilligorganisation där många kommit och lämnat genom åren. Detta är såklart något som sker i alla andra organisationer – politiska eller icke-politiska – sådana, men som kanske sker något oftare i en revolutionär organisation med stark yttre press från ett repressivt system. Det finns medlemmar som lämnat efter några veckor eller månader efter att ha förstått – vilket vi dock alltid varnar dem för – den repression man drabbas av. Många håller dock i flera år.

Detta är helt naturligt och eftersom deras platser hela tiden fylls upp med nya människor så ser jag inga större problem med det. I slutändan är det de kollektiva enheterna – Organisationen som för kampen och det folk vi kämpar för – som är det viktiga. Så länge kampen för vårt folks överlevnad går vidare, gör det inget om en och annan individ kommer och går. Det må låta cyniskt, men så ser verkligheten ut.

Det viktiga är att den inre kärnan successivt växer och blir starkare. Den inre kärnan är kämparna som genom åratal av prövningar dels visat på lojalitet, dels blivit en del av Organisationens viktiga infrastruktur. Denna kärna har vuxit och blivit starkare under alla år, men kan även den decimeras något då och då efter en splittring. Under kuppförsöket 2019 försvann några ur denna kärna, men oavsett vad de eventuellt själva tror rörde det sig inte om alltför många personer och vars platser idag fyllts upp av andra personer. Med andra ord har vi gått från en återuppbyggnadsfas till att vara i en uppbyggnadsfas igen.

När någon lämnar

När någon lämnar Organisationen gör de oftast det som män, det vill säga i tysthet och utan att skylla från sig och rada upp tusentals exempel (som de aldrig förde fram när de var med oss) till varför Nordiska motståndsrörelsen är så otroligt dåliga. Tyst och lugnt går man in i Svenssonlivet, för det är tyvärr där nästan alla hamnar trots fagra ord från en del om att de ska göra det ena eller andra nu när Organisationen inte längre hindrar dem.

Så när någon lämnar Organisationen, även om det kan vara tråkigt när någon bra person lämnar, brukar jag se till vad individen utfört under sin tid i Nordiska motståndsrörelsen. Hur han eller hon genom hårt arbete under en viss tid hjälpt Organisationen framåt? Om avhoppet dessutom sker på rätt sätt har personen mer på pluskontot och kan eventuellt få gå med igen vid ett senare tillfälle om denne så önskar.

Det här är väldigt viktigt att förstå att vi inte spöar upp folk som lämnar Organisationen, det är precis lika (o)sant som att vi, enligt systemmedia, spöar upp sådana som ”vägrar ta emot flygblad”. Vad man ofta ”glömmer” att nämna är att den som inte ville ta emot ett flygblad även gick till fysiskt eller psykiskt angrepp (spottat m.m.) och att det är detta som lett till att vi tillrättavisat personen ifråga. Reaktionen, vad gäller avhoppare, kan bli en annan om denne agerar på ett sätt som liknar den spottande flygbladsvägraren. Om den avhoppade går över gränsen och använder sin tidigare insyn i Organisationen till rena smutskastningskampanjer gentemot Organisationen och forna kamrater, ska de inte bli förvånade om folk blir arga och några dessutom fysiska.

Om förrädare

Men inte ens de som beskrivs ovan är alltid att betrakta som förrädare enligt våra återhållsamma normer. De bör snarare betraktas som illasinnade avhoppare. När vi pratar om förrädare så pratar vi om sådana som låter sig köpas upp av systemet, som sitter i morgonsoffor och ljuger om vår verksamhet.

Personer som Jimmy Thunlind är extremt få. Ett sådant exempel är dock Henrik Holappa och dennes förräderi 2016. Holappa började synas i tidningar och tv där han svartmålade Organisationen, samarbetade med vänsterextremister och skrev en bok där han spred faktiska lögner. Det som förenar Thunlind och Holappa, förutom de flagranta lögnerna, är att de båda haft mer insyn i Organisationen även om det i första hand varit inom deras respektive områden (nästet respektive den finska grenen).

Däremellan har det funnits någon Hugo Edlund och någon annan vars förräderi förvisso varit minst lika starkt, men där dess insyn i Organisationens interna verksamhet varit kraftigt begränsad.

Förrädarna utnyttjas av systemet oftast under en begränsad tid. När de fått sina ”five minutes of fame” kasseras de ofta lika snabbt. Inte sällan då de visat sig vara stora misslyckanden. Anders Högström gjorde sig omöjlig som avhopparstjärna när han började ägna sig åt diverse bisarra stölder. Hugo Edlund började ägna sig åt kokainmissbruk vilket lett till att han behöver tigga 700 kronor från systemmedia för att berätta något snaskigt. Henrik Holappa hade kunna bli en stjärna på förrädarhimlen, men han är inte direkt den mest intressanta människan att lyssna på, jag har nog aldrig haft en vettig diskussion med det där mähät. Man hade kunnat tro att Kim Fredriksson gjort bort sig för all tid när han tortyrmisshandlade sin sambo och hotade att döda hennes tvååriga dotter, men han dyker upp då och då i tv-rutan och har fortfarande samarbete med AFA.

Till skillnad från personerna nämnda ovan är Jimmy Thunlind en person som systemet kommer vilja hålla fast vid under lång tid framöver. Jag har väldigt lätt att se honom breda ut sig i en TV4-soffa. Thunlind är bra på att spela teater och kan han bara hålla sig från att supa ned sig tror jag att han kommer hålla lukrativa föredrag på skolor under lång tid framöver.

När avhoppet övergår i förräderi

Med allt detta sagt är den enda relevanta frågan vad som kvalificerar förräderi? Vad i avhopparens beteende och handlingar är det som gör att INGEN bör ha med dem att göra? Här följer några exempel:

Att förse polis och Säpo med information om forna kamrater och den tidigare Organisationen. Detta har såväl Jimmy Thunlind som Hugo Edlund, enligt egna utsagor, gjort. Man ska komma ihåg att framförallt Säkerhetspolisen (som är direkt underställd regeringen), men också Polismyndigheten tjänar systemet – inte medborgarna eller samhället i stort. Man gör inte sin ”samhälleliga plikt” som Thunlind påstår att han gör när han förmedlar uppgifter om den nationella oppositionen.

Att förse AFA med information om forna kamrater och den tidigare Organisationen. AFA är också en del av systemet och deras mål är att skada enskilda nationella.

Att dyka upp i TV-soffor och ta systemets parti gentemot den nationella kampen. Här blir man en del av propagandan mot de som kämpar mot folkutbytet och vårt folks undergång.

Att förse systemet med information om varför rörelsen är kriminell. Jimmy Thunlind hävdar att det gått ut direktiv om att införskaffa handgranater och automatkarbiner samt att spränga mediahus. Även om Thunlinds uppgifter är falska, och han inte kan belägga det, kommer det bli en levande sanning inom systemet och användas av det för att försöka bekämpa den nationella oppositionen ytterligare. Oavsett om det Thunlind påstår är sant eller inte tar han ställning för systemet som den enda våldsapparat som ska finnas i samhället.

Vad den nationella rörelsen måste göra

Som nämndes i inledningen har flera nationella aktörer agerat föredömligt i fallet Thunlind. Man har också nyligen rökt ut AFA-informatören Pavel Gamov. Det är så man måste agera! Hårt och resolut, och enat!

När förräderiet uppdagar sig bör man ta ställning mot förrädaren, men i vart fall aldrig, under några omständigheter, ta förrädarens parti mot den organisation som drabbats. Det spelar ingen roll hur mycket man än må ogilla en annan organisation eller dess företrädare, man uppträder aldrig skadeglatt när de drabbats av en förrädare. Man går till deras försvar eller i absolut sämsta fall undviker frågan helt.

Den narcissistiske Thunlind har sedan förräderiet både försökt prata om sin ”ideologiska resa” i Vita pillret och kontaktat forna kamrater (som han precis sålt ut till systemet) för att få en väg tillbaka till gemenskapen på något sätt. Dörren har varit stängd överallt.

Detta handfasta agerande är vad som på sikt är det enda rätta och effektiva då de sänder en viktig signal till avhoppare som i framtiden skulle kunna tänka sig att träda över gränsen.